Med en tankegång hämtad från Platon (Mindre Hippias 365c-d) har jag med visst eftertryck hävdat att ”Sapfo har lämnat oss”. Vi kan inte ens hoppas på en telefonintervju! Men som om hon hade föregripit vår fråga om hur hon själv ser på sin insats, har hon åt sin dotter gett namnet Kleis. Låt mig förklara.
Exemplariskt är Odysseus’ sätt att åt sin son ge namnet ”Fjärr-kämpe”, Tēlé-makhos. Inte så att pojken skulle ha hunnit utmärka sig som ”kämpe”, än mindre för att ha kämpat ”på avstånd (eller i fjärran)”. Namnet vill erinra om pojkens far, berömd bågskytt och en av huvudaktörerna i kriget vid fjärran Troja. Så vill Odysseus att man ska minnas honom! Följande passage, där hjälten själv presenterar sig för fajakerna, kan läsas som en narrativ utläggning av Telemachos’ namn:
Mästerligt väl jag förstår att hantera den glättade bågen;
min bleve pilen, som träffade först sin man uti vimlet
borta i fiendehär, om också det stode omkring mig
andra kamrater i mängd, som alla på fienden sköte.
Blott Filoktetes det var, som mig överglänste på båge
borta i troernas land, när achaierna sköto med pilar.
Om vi tar det grekiska namngivandet på allvar, befinner vi oss plötsligt i ett helt nytt läge vad Sapfo beträffar: hennes dotter fick alltså namnet Kléis, bildat av kléos, ”ljud, rykte”, en term som i pluralis kan beteckna den episka diktningen. Att Sapfo i det underbara fragment 44 återanvänder Homeros’ formel kléos áfthiton, ”oförvissneligt rykte”, och djärvt placerar sig i ögonhöjd med Iliadens diktare blir då en säreget meningsfull omständighet.
Fragmentet har episk karaktär men besjunger förlorarsidan i Iliaden, närmare bestämt Hektor och Andromache. Vinnarsidan i Iliaden representerades på Sapfos Lesbos av adelsfamiljen Penthiliderna, ättlingar till Agamemnon. Sapfo hörde däremot hemma i en släkt som av allt att döma såg sig som ättlingar till den trojanska kungafamiljen, förlorarna. Namnet på Sapfos dotter vill alltså erinra om moderns traditionellt poetiska funktion som besjungare av sin släkt. Andra släkter fick leja eller i hushållet integrera professionella diktare av ett slag som vi känner från Odysséen. I Sapfos familj skötte kvinnorna förhärligandet av förfädernas bedrifter. Sapfos mor bar också hon namnet Kleis.
Som en diktare i en sådan tradition — med dithörande aristokratiska värderingar — ville Sapfo bli ihågkommen.
De dikter av henne som omvärlden redan tidigt fäste sig vid var emellertid av ett annat slag: lyriska dikter i mycket handgriplig bemärkelse med bilder ur Sapfos egen livsvärld. Jag har mer och mer kommit att se dessa dikter som den enastående, historiskt omvälvande avdriften från ett poetiskt författarskap med klar social funktion och orientering. Det var så att säga inte meningen att de skulle bli till.
Sapfos lyriska dikter är med andra ord att se som gudabenådade improvisationer i marginalen till ett traditionellt aristokratiskt œuvre, som åt sin diktarinna tillförsäkrade en solid social roll i samtiden och möjlighet att med ansenlig poetisk kompetens använda sin ”lediga tid” efter eget huvud.
— Jesper Svenbro
(för programboken till Grekisk Konstmusikfestival 2018, konserten “Tidlös poesi”, se nedan.)
Lördag 17 mars kl 15.00: Tidlös Poesi
Musikaliska, Nybrokajen 11, Stockholm
Instrumentalmusik och poesi förenas i klingande tolkningar av det nedtecknade ordet när Sapfos poetiska mästerverk från antiken ställs mot Kiki Dimoulas träffsäkra speglingar av nutiden. I den grekiska kompositören och musikern Nikos Xanthoulis tonsättningar av Sapfos dikter får vi höra det antika instrumentet “Apollos lyra” klinga igen efter 1600 år av tystnad. Svenska översättningar av sångtesterna gjorda av Jesper Svenbro, Jan Henrik Swahn och Ann-Margaret Mellberg reciteras av Stina Ekblad.
Läs mer om konserten här >>
